fredag, november 11, 2011

fredagskväll

Idag pratade jag ganska länge om min mamma med en kollega på jobbet. Min kollega hade drömt en läskig dröm där hon begravde sin mamma, en riktig mardröm. Jag tänkte att den mardrömmen har redan varit på riktigt för mig. Fast det känns inte som en mardröm längre.
Idag när jag pratade om min mamma var jag bara glad hela tiden, inga ledsna tårar och inte så mycket smärta längre. Ibland gör det såklart jätteont när jag saknar henne men inte idag. Jag märkte att jag tvärtom blev väldigt att glad av att få prata om henne, att hon kändes närmare på något vis när jag berättade om henne, att hon visst finns kvar, inom mig, och att det är jag själv som bestämmer om jag vill ”plocka fram” henne, minnet av henne och dela det med andra.

Hon är med mig känns det som, särskilt i mina konstnärliga projekt, där kan närvaron göra mig riktigt rörd ibland, jag kan liksom höra hennes röst, att hon ser något fint som jag har skapat och att hon berättar hur bra hon tycker att jag är på de sakerna. För det gjorde hon ofta när hon levde, hon gillade nästan allt som jag gjorde och vår smak var väldigt lika när det gällde estetiska saker och även färger och inredning och kläder och sånt. Hon var aldrig svår att köpa en present till, det var bara att köpa något som jag själv gärna ville ha så visste jag att det skulle passa henne också. Det var fint att dela de sakerna med henne, det här som vi gillade båda två, konst, pyssel, hantverk, skapande verksamhet.

Ibland var det skitjobbigt att vara så lika också, ibland är det fortfarande jobbigt, för jag kan också höra hennes andra röst, genom mig själv, när jag blir arg eller stressad över något, då hör jag hur jag nästan ordagrant låter som henne med uttryck och irritationen i rösten. Man får ta det onda med det goda. Vi var/är lika på många sätt men som tur är också olika på andra sätt. Jag är ändå min egen person fast jag är glad att jag är lik henne också. De fina sidorna är jag glad för.

Är lite tveksam ibland, ska man vara personlig eller ej på sin blogg, vill jag verkligen skriva precis hur saker känns på en blogg?

Men så tänker jag att när det gäller sorg och svåra känslor så behöver man få berätta ibland, lätta på trycket lite. Även om jag oftast skriver ner saker mest för min egen skull så kanske det också kan ge lite hopp och tröst till andra som tror att smärtan aldrig tar slut. Det kanske den inte gör helt och hållet, men det blir bättre, och det mesta går att leva med även om man inte tror det först när det händer eller håller på att hända.
Lyssnar på världens finaste tolkning av Carolas låt ”En evighet”, Tomas Andersson Wij sjunger så innerligt och fint. ” Du finns i varje andetag I varje steg Som himlen bär en evighet”

2 kommentarer:

Steinich sa...

Personligt är fint! Det finns så mycket ytligt i världen, vi behöver påminnas om verkliga saker ibland. Så skönt att känna att minnet har gått över från det jobbiga till det fina och varma, det ger säkert hopp till många, precis som du skriver.

Carina sa...

Vad fint du skriver om din mamma, Karolina. Jag tror också att man behöver skriva av sig, i någon form. Det är skönt att läsa att sorgen lägger sig, att du lär dig bära den. Ingen klarar av att sörja för evigt. Kram!