måndag, februari 09, 2009

trött

Ikväll är jag jättetrött. Gick igenom brandskyddet på jobbet ikväll, slutade vid kl.20.30... Fast jag hade en paus mellan sista mötet på em och brandskyddet, så jag har inte varit på jobbet hela dagen.

Nu var det ju inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva att det är okej med mig. Det är några som hört av sig och undrat hur det går med allt, nu efteråt. Jag vet inte, men på något sätt går ju allting, på något sätt lägger man sig inte bara ner och dör själv också, fast man önskade att man kunde göra det ibland.

Begravningen i fredags var fin. Den var värdig och vacker och fin. Blommorna var vackra och människorna som var där var också vackra. Det kändes som om allt genomsyrades av hur vi älskat pappa och att han älskade oss. Det är det enda som räknas. Jag älskar min familj så mycket. Både de som lever och nu också de som inte finns kvar hos oss.
Fast för mig har inte den stora saknaden hunnit infinna sig ännu, inte riktigt på riktigt. När jag tänker på pappa känns han så levande fortfarande, som om han inte alls är borta ännu. Någon gång kommer det att komma, det kommer att sjunka in till slut. Men det har inte gjort det fullt ut än, och jag har inte bråttom. Känslor och saknad måste få ta tid och alla sörjer vi och bearbetar på olika sätt. Vissa dagar märker jag att jag behöver få prata om det som hänt men jag kan inte i förväg veta när, eller i vilket sammanhang det behovet kommer upp.

Tack för all omtanke, jag har tur som har vänner som er. Kram.

1 kommentar:

Anonym sa...

Håller med dig om att det få ta sin tid. Vissa dagar är tuffare än andra, men de blir färre med tiden. Tänker på dig! Många kramar från Lena